En olyckshändelse, inget man planerar på nått sätt. Kan hända vem som helst, jo så är det. Men min känsla i kroppen denna vecka har varit så otroligt ledsam. Jag har verkligen känt mig som den sämsta mamma som någonsin gått i ett par skor. Att inte kunna ta hand om sin egna son! Att knappt orka ta hand om sig själv. Så många tårar har trillat ner för mina kinder denna vecka..
I tisdags blev jag opererad, en platta sattes dit och armbågen och det brutna benet i armen lagades. Till följd av detta hade jag en otrolig värk första dagarna och en rejält svullen arm.
Men idag, och igår, känns det så mycket bättre ialla fall. Mindre värk och så mycket piggare. Nu har jag hopp om livet igen!
Att ha världens bästa sambo som har en så skön inställning till allt som händer, när jag själv tycker allt känns hopplöst. Martins slagord "I med och motgång" används ofta i mitt huvud nu! Nu kämpar vi.. Plus att vi tillsammans lyckats få den finaste, sötaste & snällaste son på denna jord! Och så min underbara familj, Mamma & Pappa och Syster Nanna! Finns inte ord för hur tacksamma och glada vi är och hur mycket det betyder att ni hjälper oss med att få ihop veckorna hemma nu! Tack ❤
Och ALLA andra som gör våra dagar till det bästa som går! Martins familj, Janne, Anette, Frida, Jonas, Thea & Hedda, även om ni också just nu har fullt upp så vet jag att ni gör allt ni kan för att hjälpa oss när vi behöver! Oscar & Frida önskar ni bodde i Sverige nu.. Tjejerna på Mimmis Hus, blommor och alla fina meddelanden. Och så alla vänner som skickat sms, blommor, tankar & erbjudit sin hjälp. Det är i sådana här tillfällen i livet man märker hur många som finns runt omkring oss! Det värmer såå i hjärtat ska ni veta.
Men nu blickar vi framåt, stygnen ska tas bort om en vecka, det ska rehabas för fulla muggar & om 6 veckor får jag belasta armen fritt!!
Tack alla där ute!! Jag ska fixa detta..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar